Allmän historia


Min morfar, Eino Nuottila, föddes 1888 i Muusas hus vid foten av Pyhä-fjället, vid Pyhäsjön, bakom Kätkä-fjället. Efter barndomen och efter att ha tjänat i tsarens armé köpte Eino ett landområde på ca 700 hektar av gårdarna Juurikka och Peter. Einos långsträckta markområde på 7 km sträckte sig från Sirkka-sjön, över Rakkavaara och Levifjället, ända till Uusiselkä, där numera porten till Levi står vid landsvägen.

Eino var en inbiten ungkarl, och hans gård var därefter. Både huset och husdjuren saknade någon som skötte om dem, och därför kom en flicka, Emma, från en bekant familj för att hjälpa Eino med hushållet. Efter inbördeskriget förlorade Eino, som höll på arbetarklassideologin, sin gård till den lokala köpmannen p.g.a. skulder och vem vet vad, men Eino och Emma lyckades köpa tillbaka gården till ett mångdubbelt pris med hjälp av lån.

På 30-talet blev livet jämnare och familjen utökades med fem barn och föräldrarna gifte sig. Under krigstiden arbetade Eino, som redan var en gammal man, för tyskarna som hästförare och fick med lönen betalt tillbaka största delen av gårdens skulder, och t.o.m. byggt ett nytt timmerblockhus vid Sirkkasjöns strand. Att huset aldrig blev färdigbyggt innan tyskarna brände ner den, är en annan historia.

När familjen återvände efter evakueringstiden kunde man inte annat än att bygga ett nytt hus, denna gång av brädor. Byborna fick tillfälle till att driva med Eino, då ett brädhus inte ansågs vara ett riktigt hus, utan en bara brädhög. Denna vitmålade huvudbyggnad står dock ännu renoverad på sin plats vid Sirkkasjöns strand. Vi barn som bodde i Österbotten kallade huset efter sin färg och belägenhet, ”Valkonen Pohjonen” – Den vita i Norr.

Gällande byns angelägenheter var Eino en föregångare även om han inte ens kunde läsa. Han avstyckade tomter till både vattenbolaget och skolan till ett nominellt pris: ”Visst måste barnen få en skola, och vad bra att den byggs så nära oss”. Till en entusiastisk gruvingenjör sålde han en bit mark på toppen av Levifjället, men det projektet gick i slutändan inte igenom. Detta markområde är i närheten av den plats där restaurang Tuikku är idag. Även ett hissföretag fick köpa mark till de första utförsbackarna i slutet på 60-talet. Redan då såg Eino vad som skulle komma och uppmanade oss kommande arvingar att se oss om efter lämpliga tomter i Rakkavaara: ”Då får ni vara där i sällskap med de rika skidturisterna söderifrån”. Nå, att smälta den tanken, och att genomföra det, tog ytterligare en generation.

På 1980-talet hjälpte morbror Ossi, som var skogstekniker, kommunens män med att rita planen för Rakkavaara. Bredvid Kivirakka ritade de Nuottirakka, och vägen Nuottitie fick sitt namn efter det. Och sedan, i början av det nya årtusendet, kom Sointutie, och 6 tomter ritades dit. en av tomterna var min, och den fick namnet ”Valkonen Pohjonen” – Den vita i Norr. Enligt kommunens detaljplan skulle byggnaden följa traditionell hantverkstradition genom att vara ett blocktimmerhus eller av hyvlat timmer.

Och här är du nu. På internetsidan av resultatet. Tack.