En berättelse om själva byggnaden

Denna byggnad är tillverkad enligt hantverkstraditioner. Min pappa var byggnadsmästare och hade djupa kunskaper i att bygga i timmer. Han undervisade i timmerbyggande under 1970 och -80-talen för personer som var intresserade, och dessa personer startade firmor som Kontiotuote och Pölkky Oy, som idag är ledande timmerhusföretag i Finland.

Till denna byggnad beställdes från början 204 st. stockar från skogarna i Posio, stockar på sammanlagt 188 m3. Träden var 204-260 år gamla då de fälldes, alltså från svenska storhetstiden. Stockarna räckte inte, och vi var tvungna att beställa fler.

Stockarna sågades till blocktimmer av Aimo Saukko på firman Hirsisaukot i Ranua. När stockarna sågades till 9,5 tums blocktimmer, fick vi också plank till takstolarna. Om det därtill blev över något, blev det till de brädor ni kan se i husets innertak. –”Ordentliga stockar” muttrade Aimo åtskilliga gånger då han sågade. En av de största stockarna var för tung för den skrangliga lyftkranen, och för tjock för att komma igenom sågen, och därför var man tvungen att kapa rotändan innan man sågade. Denna rotända är numera den s.k. kungastolen som står framför den öppna spisen. Man kan räkna trädets årsringar på stolen: 264 st. är ett resultat som har redovisats.

Stommens knuttimring gjordes på Olavi Räisänens firma i Sodankylä, nära regementet. Långdragen gjordes med en teknik som Olavi har utvecklat: på motorsågen fästs en apparat som fräser långdrag på timrets över- och underyta. Därefter gjordes knuttimringen för hand med hjälp av en motorsåg. I slutet av knuttimringsskedet frågade Olavi: -”vad ska vi göra med de här timren som ser lite sämre ut?” Jag sade, att gör staket eller något som kommer att synas, så får folk något att fundera på. Olavi gjorde som jag sade, och resultatet finns att beskåda på B-sidans altanstaket. Och det är ett staket som ingen turist kan säga att de inte såg den, om de skulle råka snubbla över den.

Även i fortsättningen följde vi traditionell byggstil: nedervåningens takbrädor är lagda på takbjälkarna utan att de har blivit fastsatta. Idén med detta är att man då lätt kan täta på brädorna efter att de har torkat. Samma idé gäller med övervåningens brädgolv: med några års mellanrum slår man en kil mellan väggen och golvet, och brädan närmast väggen byts ut till en bredare bräda. Såhär kan man undvika de breda mellanrum som uppstår då brädorna torkar.

Men tillbaks till nutiden: trots alla traditioner fyller huset de striktaste nutida normer gällande t.ex. luftkonditionering och energiförbrukning: luftkonditioneringsaggregatet har en verkningsgrad på över 90 %. Luftvärmepumpen håller byggnaden varm, och golvärmen hjälper också till att upprätthålla värmen när det är som kallast. Filtren i luftkonditioneringen och luftvärmepumpen ser till att luften inomhus är av första klass, och timmerväggarna ser till att luftfuktigheten är god. Alltså Posios träd, 9,5 tum, 23 cm, tjocka. Taket har ett lager av lösull som isolering, och golven har ordentligt med cellplast. Om turisten dessutom håller eld i den öppna spisen under den värsta köldperioden, och dessutom kommer ihåg att stänga spjälet efteråt, så bör värmen räcka gott och väl.

Trots alla finesser så är huset byggt så att den tål lite liv. En av de viktigaste principerna i byggnadsfasen var: ”Så svårt som bara möjligt att ha sönder och så lätt som bara möjligt att laga”. Stengolv, träväggar… välkomna till en bekymmersfri semester!